textersomrr.blogg.se

Jag vet inte vad jag vill göra. Vad jag känner. Det är som att jag är tom men också så full av spikar som flyger runt i en virvel i mitt bröst. Jag känner mig upprörd men ändå tom. Tänker att jag ska distrahera mig själv, men jag stannar bara upp och avslutar det jag påbörjar. Och sätter mig ner igen för att försöka sortera. Det är så stökigt i min kropp. Mitt huvud är tomt, men huvudvärken håller sitt järngrepp. Försöker lyssna på toner för att hitta en känsla i mig som jag kan koppla för att hitta nått svar på det frågetecknet som sitter inbränt.
Får lite känslan att försöka hitta stupet för jag känner mig jagad av Katla och få falla till Nangijala.

Nangilima är plan B.  Jag känner mig så hjälplös. Hopplös. Jag har redan kommit så långt med alla mina gamla rädslor och gjort fred med min största fiende, mig själv. Men, nu vill jag bara ge upp.. 

Det gör ont som fan att släppa taget om saker man trott ska vara en del av ens liv. Men jag har varit den enda som kämpar för att hålla i bitarna så att helheten inte faller sönder. Men det är nu så sönder som det kan bli. För jag jag lät inte det inte vara i första taget, utan jag gav chanser på chanser. Tills det bara var smulor kvar. 

 

Låt det inte gå så långt. Det är inte värt det.