Sånt där som är svårt att förklara
Det hjälper inte mig när du lägger ord i min mun.
Ord som jag inte vill säga eller förstår.
Ord jag inte kan säga för jag är fortfarande i det stadiet där jag är rädd för förmycket ord.
Du hjälper mig inte när du säger åt mig att resa mig upp,
när jag står där på mina bara knän och håller tårarna inne,
För jag kommer inte ihåg hur man släpper dem fria.
Det hjälper inte då du skriker åt mig att resa mig upp,
då du inte ens tänker räcka mig en hand att stödja mig på.
Då rummen känns trånga och vägarna närmar sig,
fast det är människor på vartenda kvadratmeter.
Då jag inte förstår.
Ensamheten som tränger sig på utan att jag bjudit in den,
utan att den har knackat på.
Den är inte mörk, eller vit, den får inte plats i en låda.
Inte i en låda så jag kan gömma den,
inte så jag kan gräva ner den och glömma bort att den funnits.
Jag ser den som den tunnaste dimma som ändå är så tjock att den nästan kväver mig.
Den är stark nog, så jag kan lägga mina räddslor i en av dess fickor.
Ensamhetens kalla men ändå trygga händer är såsom omöjliga att förklara,
då jag inte känner mig levande under de stunderna.
Då klorna har satt sig i mig försvinner jag ur rummet jag sitter i,
människorna i min närhet känns tusen mil bort,
tiden verkar inte finnas eller så går den bara väldigt långsamt.
Jag kan inte föra några ord mellan magen och tungan, allt känns tungt men ändå så lätt.
Den kyliga känslan tränger sig in och hjärtat slås långsammare,
är jag då verkligen vid liv.
Får en lägga skulden på någon annan då jag inte vet namnet på dimman,
den som lyckas ta över min skeppnad och oftast hela mig.
Är det bara jag som är rädd för för mycket ord, till den graden att jag inte förstår betydelsen av ord,
Då jag inte vet hur jag en lägger ord i sin egna mun.
Behövs ord för att nå en annan människa?
Det jag kan göra för nu är att bara fortsätta andas, orden, de tar vi imorgon.
Du, jag och dimman.