Det MÅSTE ha varit något fel med MIG
Det var inget fel på mig. Jag såg inte konstig ut. Jag hade bara parkerat mig på platsen längst bak i hörnet på biosalongen. Jag såg de andra som perfektion. Jag kunde aldrig nå till deras position. Även då jag stod med de mest tysta kändes det som om de hade en större och betydelsefullare plats än mig. Att Alla skulle lätt kunna glömma bort mig. Jag gick "vilse" en gång med flit, för jag orkade inte jogga ikapp gång på gång för att gå bredvid och försöka vara med. Som tur var så visste jag vägen tillbaka, men jag var i ett land där jag inte kunde språket så jag fick gissa på vägarna jag skulle ta.
Det känns lättare att skylla någon eller några då jag själv inte förstod varför jag mådde så skit i flera års tid. Jag ogillade mig själv redan och hade skyllt så mycket på mig själv att jag försökte hitta problemet någon annanstans då jag hade slagit mig själv med så många ord redan.
Jag förstår inte hur jag lyckade lura folk att jag frös om händerna då jag egentligen försökte täcka mina sår.
Jag gömde min blödande hand bakom en pärm för att ingen skulle sen, men allt jag ville var att någon skulle märka och rycka bort pärmen och se. Se mig. Se mitt innersta lilla, kryppliga, sönderiga jag.
Jag räckte aldrig till.
Jag låtsades så mycket. Låtsades att jag var glad osv osv osv
Så kanske inte var så konsigt att ingen hjälpte mig.
Jag vill kräkas, skrika ut i gråt när jag tittar på gamla bilder. Hoppas att jag någon gång inte kommer se bara mina personliga dåliga, jobbiga minnena ur de oskyldiga bilderna. Jag bläddrar igenom dem lite då och då och alla gångerna har jag behövt sluta då jag varit så nära på att få en panik/ångestattack, jag klickar bort när jag andas i panik och tillslut nästan flämtar efter luft.
Det kan låta väldigt Over the top men jag tänker inte så mycket så då jag kommer ihåg att jag haft det värre än bara "lite" ångestattack över mitt förflutna. Men det blir ett förflutet då de människorna finns fortfarande i min närhet..
Det måste ha varit något fel på mig?... Är den starkaste tanken som karvas in i huvudet på mig när jag tänker tillbaka.
Jag kommer åka bort ett tag. Vilket känns som en stor lättnad, jag vill ta en stor paus och med det också förändras. Så när jag kommer tillbaka, Så ska jag inte vara den jag var när jag åkte.
