Orka. Orka inte.
Det man aldrig får göra, men ofta gör. Är att när man känner att man inte kan förstå sig på felen, varför saker inte går lika lätt för en själv som det gör för andra, så orkar man inte med ett till ”fel med en själv” att sätta på listan. Utan faller för djävulens ben och sätter skulden på de omkring en. För varför inte..? För vem vill, medvetet, hata sig själv?
Det är som att jag borde gå tillbaka till den tiden då mitt inre vart omringad av ett hårt skal, jag släppte inte in någon, ingen kunde komma tillräckligt nära för att jag skulle kunna gå sönder mitt framför ögonen på dem. Utåt var jag mjuk och snäll, tog emot alla slag. Jag ville se deras glädje. Jag ville se att de mådde bra. Men allt jag känner nu är en mildare version av hat för att de valde bort mig.
Det känns som att även om jag hade varit där. Så hade jag ändå inte funnits. De få gånger jag tog upp min oro över att vara bortglömd så var det enda svar jag fick varje gång, "Det är bara i ditt huvud". Men jag visste att de hade fel, för jag hade materiella bevis på att det inte bara var i mitt huvud, resor jag varit med på, men bilder jag inte funnits med i, Grupphäng där jag sagt några ord men det verkar som att det jag har att säga inte är intressant nog. Jag vet att de inte är hemska människor, jag vet att de inte gjort något med flit för att de vill att jag ska må dåligt. Men, ont gör det ju ändå.