När ångesten tar över
Jag känner en så stark ångest fylla min kropp, den sträcker ut sig i bröstet till magen och vidare.. Det känns tyngre att andas. Ångest är som ett gift, ett väldigt starkt gift. Som sprider och förlamar en på ett par minuter, ibland sekunder.
Jag vill prata, berätta, för någon. Men eftersom jag inte ens själv vet varför, förstår varför. Vad som orsaken är att ångesten kommer över mig, och tar över hela mitt tankesystem. Jag kopplar och kopplar, vrider och vänder på mig själv. Jag försöker att inte gräva ner mig i ångesten och gå in i en loop. Men, jag vet inte helt varför jag får ångesten. Varför den bara liksom smyger sig på.
Jag ser inte mig själv som en svag person. Men jag lätt att övertänka, hamna på sidospår, hamna i en loop av tankar som gör att jag inte kommer någonstans. Bara de jobbiga, obesvarade frågorna som fortsätter snurra runt i mitt huvud.
Likadana men ändå anorlunda frågor jag ställer om och om igen till mig själv, i sökandet i mitt sinne, i mitt huvud efter svaret. Om det ens finns ett..
Just jag, är en väldigt tänkande person. Jag kan gå ensam i hord med vänner, och bara gå och tänka. Oftast är det någon som frågar om jag är trött. Aldrig ledsen faktiskt.. Tydligen har jag ett yttre som visar en stark person. Fast jag kan var hur trasig som helt inuti, men folk/vänner antingen ser inte, eller tänker inte att det borde va något fel med mig. Saker som andra inte ser, är min vardag att se och räkna upp. Jag har själv frågat någon om de var "trött" fast jag förstod att de egentligen bara gick och tänkte. Jag ville visa att det inte är konstigt och att personen inte är ensam, men istället visade jag upp mig som vilken annan nonchalant person, som inte förstår sig på.
Just den här gången drog ångesten upp saker jag missat, resor, umgänge, för att jag inte var där. Det är ju logiskt, klart man missar om man inte var där, men ändå känns det som jag har blivit bortvald. Just nu, när det är över låter och lät det som ett så sjukt kul val att göra. Men nu är det också för sent. Helt försent. Känns som jag har missat en massa chanser till att möta nya människor, missat en massa chanser på att hitta rätt (väg?) igen. Men jag är ändå orolig om jag varit där, att jag fallit fel i alla fall.
Ångesten kan försvinna lika fort som den kom. Eller stanna kvar i timmar, kanske en hel dag. En vecka. Du kan också ha turen och vara en sån person har något slags avstäningsknapp, ha det valet att distrahera dig själv så att du aldrig når den hårda kanten, ångest.
Dela gärna era egna upplevelser av ångest, eller kritisera eller ifråga nått jag har skrivit här uppe :)
Kanske den här texten rörde någon. Och hur ensam du än känner dig, så är du aldrig helt ensam.
//Mimmi