Full of nothing
Det här är en text jag skrev efter en jobbig situation jag var i för några år sen på ett läger. Det här var under en tid då jag fortfarande kämpade med stark och mycket social ångest. Det bästa sättet för mig att kunna bli bättre och analysera var för mig att skriva ner det jobbiga så att jag fick det jobbiga att försvinna lite just från tankarna, det hjälpte i alla fall väldigt mycket för att stoppa mig själv ifrån att jag skulle fastna i dåliga evighets cirklar i huvudet.
Jag lägger ut personliga texter för att det hjälper mig att gå vidare.
It´s a clear summer night sky, we´re sitting in a boat but i´m just sitting here on the side.
It´s so dark that I can´t even see my own feet, but we are all seeing the shooting star flying across the sky
They light each other up with their phones and laughter, but I´m all alone here in a mass of people, who just dosen´t notice me.
I can´t find my words, or it´s just that I don´t think my words matter anymore.
It all is just a big struggle to be a part of something, at least with them. Is it really worth the pain and effort?
All I can feel right then and there is pain, pain in all my veins that I want to cut them open, let it out. Then maybe they finally will pay attention and see me. There is pain in my heart and lungs It gets so hard to breathe, the pain takes over and I can´t even think straight anymore.
I don´t want IT to win, IT is the ”thing” my demon that holds me back. I don´t want to let IT win and take over, so right then and there I stay even tho I just want to cry. Walking away from something that I think is hard and scary wont release the pain. It wont take away my anxiety. It will decrease it, and the demon will take over even more.
I really don´t have any where to go.
I have always wanted super powers, now I can just take away the dream of being able to be invisible,
I got that covered.