Bara krig. Ingen kontroll.
Av att bara läsa mina gamla texter så kan jag typ faktiskt känna den smärta jag kände då. Jag har beskrivit väldigt detaljrikt och ärligt. Jag skrev det jag kände, det som rörde sig runt i mitt huvud. Det är väldigt "poetiskt" men det är bara sån jag är, det är lättare att sätta ord på tankar och känslor med liknelser.
Det känns som att jag har ett krig av orkaner i mitt bröst. Mitt hjärta gör ont och känns tomt. Känner mig överfull av tårar som inte lämnar mina ögon. Det känns som en hjärnhand kramar om mina lungor så hårt, som får mig att kippa efter luft.
Det jobbiga är att jag inte har någon kontroll. Jag är nu här och hörs, men ångesten kommer krypande och jag vet inte hur jag ska stoppa den. Min ångest är som en parasit. Den klöser och äter upp mig inifrån. Den får mig att känna mig ensam, fast jag är i ett rum fullt att folk. Den får mig att vilja skada mig själv, som om det vore den enda utvägen. Den gör mig utmattad, och får mig att känna mig utanför. Den får mig att få fysiskt ont. Mina sår syns inte, för de flesta av dem är på insidan, där inget plåster eller gips kan läka det onda.
