En sådan där känsla en själv får ibland..
Byter från skal till skal från då och till.
Försöker följa olika mönster, räcker jag aldrig till?
Räcker det aldrig, att jag bara är jag?
Krymper ihop i en hög.
Låter folk skratta, vad tjänar det till att ändra?
Låter löven falla över mitt bleka ansikte, moln låter droppar falla av dysterhet.
Låt vinden torka mina tårar,medan jag vandrar genom nattens mörka hörn.